"Ska
det bara bli dimma och regn i dag igen?" Frågan kändes
irriterande befogad när vi lämnade Dingle med kurs mot Brandon
Bay och Tralee Bay på halvöns norra sida. Vägen går
i ett berglandskap med höga toppar och avgrunden stupande brant mot
små sjöar nedanför. Men storslagenheten går förlorad
i den täta dimman. Allt man ser en smal väg
som försvinner in i en grå oändlighet.
Så
plötsligt, när vi passerade Conor Pass, öppnade sig diset
och avslöjade en syn som befriade våra själar. Vi stannade
och steg ur bilen, stumma inför det mäktiga ljuset. En tankeprocess
startade i mitt inre som veckor senare utmynnade i dikten "Banbas
slöja".
En
man kom cyklande på en mountainbike, trotsande den branta vägen.
Han föll av cykeln, utmattad bortom alla gränser. Hans kamrat
anlände några minuter senare och de började prata
svenska. "Så ni är svenskar", sade min reskamrat
till dem. Den första av dem flämtade på bred skånska:
"Ja, vem fan annars skulle vara dum nog att cykla uppför detta
jävla berg!"
|